om en slev som gick av.
I did it. Jag gjorde det omöjligt. Jag gick på vatten. Jag uppfan botemedlet mot cancer (OCH svinis). Jag ... äsch. Jag hittade TOPSHOP.
Så nu är jag lycklig. Jag har också ätit på både subway och mcdonalds och känner mig därför precis som hemma och behöver aldrig mer åka tillbaka till Sverige. Trots att somliga tycker att det kanske är dags nu, jag har ju faktiskt fjantat runt här i nästan en månad och inte lärt mig någonting. Man kan fråga sig, om det nu är så angeläget för somliga, varför somliga inte kommenterar lite mer i den här bloggen så att jag känner mig älskad och allt det där och bara vill åka hem. Somliga måste bättra sig.*
Idag har jag alltså hittat topshop och därför inte ägnat mig åt det jag hade planerat att göra, nämligen diktera den måntaliga (going to be) Fashion Report Santiago 2009. Och så småningom 2010. Å andra sidan kan man säga att jag ägnat mig åt research... Men Prinsessan, den kommer. Promise.
Annat jag har lärt mig den här helgen är att A-teens storhetstid är över men att den förmodligen var som störst här. Att colo colo-huliganer är loco loco. Att att dansa snyggt här inte är synonymt med att hoppa rakt upp och ner, i ring, viftandes med köksredskap (det är oklart om det om det någonstans klassas som snyggt att dansa hoppandes rakt upp och ner, i ring, viftandes med köksredskap. Det torde endast vara i ytterst sällsynta och exlusiva sällskap, gud förbjude att det sprids).
Att dansa snyggt här är en process som till största del går ut på att, med ryckiga rörelser i sidleds, separera höftpartiet från övriga kroppen. Smärtsamt. Men vackert.
*Somilga kanske syftar på en speciell person, kanske inte. Man vet inte.
Så nu är jag lycklig. Jag har också ätit på både subway och mcdonalds och känner mig därför precis som hemma och behöver aldrig mer åka tillbaka till Sverige. Trots att somliga tycker att det kanske är dags nu, jag har ju faktiskt fjantat runt här i nästan en månad och inte lärt mig någonting. Man kan fråga sig, om det nu är så angeläget för somliga, varför somliga inte kommenterar lite mer i den här bloggen så att jag känner mig älskad och allt det där och bara vill åka hem. Somliga måste bättra sig.*
Idag har jag alltså hittat topshop och därför inte ägnat mig åt det jag hade planerat att göra, nämligen diktera den måntaliga (going to be) Fashion Report Santiago 2009. Och så småningom 2010. Å andra sidan kan man säga att jag ägnat mig åt research... Men Prinsessan, den kommer. Promise.
Annat jag har lärt mig den här helgen är att A-teens storhetstid är över men att den förmodligen var som störst här. Att colo colo-huliganer är loco loco. Att att dansa snyggt här inte är synonymt med att hoppa rakt upp och ner, i ring, viftandes med köksredskap (det är oklart om det om det någonstans klassas som snyggt att dansa hoppandes rakt upp och ner, i ring, viftandes med köksredskap. Det torde endast vara i ytterst sällsynta och exlusiva sällskap, gud förbjude att det sprids).
Att dansa snyggt här är en process som till största del går ut på att, med ryckiga rörelser i sidleds, separera höftpartiet från övriga kroppen. Smärtsamt. Men vackert.
*Somilga kanske syftar på en speciell person, kanske inte. Man vet inte.
om en godtagbar ursäkt för vinter.
25 grader. Sol. Himlen är oskyldigt blå. Svensk sommar någon?
Glas på toppen, Don't fuck with the wall liksom.
Glas på toppen, Don't fuck with the wall liksom.
om att resonera med en 1åring.
Jag vet att man kanske inte kan förvänta sig allt för mycket. Men jag har sagt nej jättemångagånger. Jag blir faktiskt arg när någon HACKAR på min dator med en kulspetspenna.
om ett tankefjun.
Idag blev det pannkakor istället, för att fira att jag lyckades ta mig till polisen när det faktiskt var öppet.
Idag har jag fortfarande inte hittat Topshop. Tror inte att det finns här. Men jag hittade en vän.
Idag när jag åkte tunnelbana såg jag solen gå ner bakom bergen. Jag undrarde om det var dag fortfarande på andra sidan de där bergen. Så kom jag på att på andra sidan är det förmodligen hav. Vilket fick mig att tänka på att solen lyser på väldigt mycket hav när vi har natt. Till ingen nytta.
Men så kom jag att tänka på fiskarna, de kanske har nytta av solen.
Vilket fick mig att fundera över hur djupt ner i havet solen når. Vilket fick mig att fundera över hur djupt havet är. Vilket fick mig att fundera över om det finns hajar där.
Men så försökte jag tänka på något annat, så jag tänkte istället på hur många fiskar det finns. Vilket fick mig att inse att det är bra många fler fiskar än människor. Vilket gav mig ett nytt perspektiv på min existens. Jag kände mig plötsligt omringad av fiskar. Vilket fick mig att snegla lite oroligt på människorna på den knökfulla vagnen eftersom jag fick en obehaglig känsla av att de egentligen var fiskar. Men det var de inte. Och sen var vi framme och då tänkte jag inte mer på det.
Idag har jag fortfarande inte hittat Topshop. Tror inte att det finns här. Men jag hittade en vän.
Idag när jag åkte tunnelbana såg jag solen gå ner bakom bergen. Jag undrarde om det var dag fortfarande på andra sidan de där bergen. Så kom jag på att på andra sidan är det förmodligen hav. Vilket fick mig att tänka på att solen lyser på väldigt mycket hav när vi har natt. Till ingen nytta.
Men så kom jag att tänka på fiskarna, de kanske har nytta av solen.
Vilket fick mig att fundera över hur djupt ner i havet solen når. Vilket fick mig att fundera över hur djupt havet är. Vilket fick mig att fundera över om det finns hajar där.
Men så försökte jag tänka på något annat, så jag tänkte istället på hur många fiskar det finns. Vilket fick mig att inse att det är bra många fler fiskar än människor. Vilket gav mig ett nytt perspektiv på min existens. Jag kände mig plötsligt omringad av fiskar. Vilket fick mig att snegla lite oroligt på människorna på den knökfulla vagnen eftersom jag fick en obehaglig känsla av att de egentligen var fiskar. Men det var de inte. Och sen var vi framme och då tänkte jag inte mer på det.
om en glass.
Idag åt jag en glass vid Mapochofloden. Förlåt, jag tröståt en glass vid Mapochofloden.
Jag tröståt en glass vid Mapochofloden för att polisens avdelning för imigranter och annat drövel bara har öppet mellan 8 och 14. Och jag var där 15.
Samma glass tröståt jag också för att jag senare skulle leta i en timma efter ett gemytligt café som serverar latte, för att min cappuccino som jag skulle beställa istället smakade vatten, för att min lugg är för lång, för att jag inte skulle hitta till topshop, för att Alejandro skulle sno min tandkräm, för att jag skulle kliva i ett tuggummi på metron.
Och för att hissen på metron var trasig i morse så var tvungna att åka en station åt fel håll för att kunna ta hissen på rätt sida, för att Emilio Salazar nästanfyraår vägrar att kliva ur vagnen så man kan bära den. (Samma Emilio som just sprang in naken i mitt rum, kanske att jag åt lite glass för det också.)
Och när jag skulle köpa glassen stod jag obeslutsamt och valde, både länge och väl. Och tog tillsist den med mest exotiskt namn. Suspiro limeño. Låter fruktigt tycker jag. Som något med citron. Det var en v a n l i g j ä v l a g l a s s m e d k o l a s å s. Jag tröståt glassen för att det inte var en god glass.
När jag skulle ta metron hem så var det på milimetern att jag tog fel tåg. Men kom på mig själv i sista stund, och det var ju tur, annars hade man kanske trott att det här var någon form av dålig dag. Och det vore en orättvis benämnig. Det var nämligen ett strålande väder.
Jag tröståt en glass vid Mapochofloden för att polisens avdelning för imigranter och annat drövel bara har öppet mellan 8 och 14. Och jag var där 15.
Samma glass tröståt jag också för att jag senare skulle leta i en timma efter ett gemytligt café som serverar latte, för att min cappuccino som jag skulle beställa istället smakade vatten, för att min lugg är för lång, för att jag inte skulle hitta till topshop, för att Alejandro skulle sno min tandkräm, för att jag skulle kliva i ett tuggummi på metron.
Och för att hissen på metron var trasig i morse så var tvungna att åka en station åt fel håll för att kunna ta hissen på rätt sida, för att Emilio Salazar nästanfyraår vägrar att kliva ur vagnen så man kan bära den. (Samma Emilio som just sprang in naken i mitt rum, kanske att jag åt lite glass för det också.)
Och när jag skulle köpa glassen stod jag obeslutsamt och valde, både länge och väl. Och tog tillsist den med mest exotiskt namn. Suspiro limeño. Låter fruktigt tycker jag. Som något med citron. Det var en v a n l i g j ä v l a g l a s s m e d k o l a s å s. Jag tröståt glassen för att det inte var en god glass.
När jag skulle ta metron hem så var det på milimetern att jag tog fel tåg. Men kom på mig själv i sista stund, och det var ju tur, annars hade man kanske trott att det här var någon form av dålig dag. Och det vore en orättvis benämnig. Det var nämligen ett strålande väder.
om att lära sig ett språk.
Jag ska väl inte direkt påstå att det är en alldeles färsk upptäkt men det är fan konstigt att det ska vara så jävla svårt att lära sig spanska i det här landet. Inte nog med att de pratar fort och otydligt och hittar på sina egna ord hursomhelst. De vägrar att ge lektioner i språket så att vanliga dödliga har en chans att i alla fall svara artigt på tilltal.
Eller, alltså, de låtsas att de vill ge lektioner. Lägger upp fancy sidor på nätet och skriver vackert om deras skola och gemenskap och aktiviteter. Men så tittar man lite närmare. Och inser att alla lektioner är på morgonen. Mellan 9 och 13. Fem timmars lektioner varje dag. Mellan 9 am och 1 pm. Fem timmar. Väntalitenuva? Jag vet inte hur långa timmarna är här, men hittils har det gått bra med vanlig svensk tidräkning. Och de kan ju knappast ställa om till vintertid en gång om dagen eller något sådant.
Egentligen spelar det här med tiden ingen roll, för de vägrar att svara när man försöker kontakta dem. Och lyckas man trots allt göra det så är de bara representander för skolan och sitter i själva verket i USA eller Tallin eller något annat hittepåland. Och då dröjer det två veckor innan de får tag på skolan. Och när de gör det så visar det sig ändå att skolan bara ger lektioner fem timmar mellan 9 och 1.
Och när man då svarar att det var ju lite olyckligt efetrsom jag jobbar just då. Då skrattar de en bara rakt upp i ansiktet och säger att jaha men då får du väl ta privatlektioner istället och slänger fram en prislista som måste vara någons snuskiga fantasi om nollor. Jag skulle kunna köpa en lägenhet för samma pris. Bosätta mig i landet och lära mig språket. Gratis. Mitt framför näsan på dem. Skrattar bäst som skrattar sist.
Eller, alltså, de låtsas att de vill ge lektioner. Lägger upp fancy sidor på nätet och skriver vackert om deras skola och gemenskap och aktiviteter. Men så tittar man lite närmare. Och inser att alla lektioner är på morgonen. Mellan 9 och 13. Fem timmars lektioner varje dag. Mellan 9 am och 1 pm. Fem timmar. Väntalitenuva? Jag vet inte hur långa timmarna är här, men hittils har det gått bra med vanlig svensk tidräkning. Och de kan ju knappast ställa om till vintertid en gång om dagen eller något sådant.
Egentligen spelar det här med tiden ingen roll, för de vägrar att svara när man försöker kontakta dem. Och lyckas man trots allt göra det så är de bara representander för skolan och sitter i själva verket i USA eller Tallin eller något annat hittepåland. Och då dröjer det två veckor innan de får tag på skolan. Och när de gör det så visar det sig ändå att skolan bara ger lektioner fem timmar mellan 9 och 1.
Och när man då svarar att det var ju lite olyckligt efetrsom jag jobbar just då. Då skrattar de en bara rakt upp i ansiktet och säger att jaha men då får du väl ta privatlektioner istället och slänger fram en prislista som måste vara någons snuskiga fantasi om nollor. Jag skulle kunna köpa en lägenhet för samma pris. Bosätta mig i landet och lära mig språket. Gratis. Mitt framför näsan på dem. Skrattar bäst som skrattar sist.
om ponny.
Idag har jag inte klappat hund. Idag har jag klappat ponny.
om att frivilligt ge sig i kast med ett hundgöra jag inte direkt hade räknat med.
Varför ska du hålla på och åka till u-land och utföra smutsigt tattargöra? tyckes mamma tänka.
Du kan få rabies för i helvete! sa pappa nästan högt.
Men eftersom de insett att de inte kan göra så mycket för att stoppa detta vansinniga påhitt, och dessutom lever efter devisen att man från och med 18årsdagen förfogar helt och hållet över sitt liv så var de här attityderna bara något jag kände som små irriterande nålstick över skypeuppkopplingen. Istället sa mamma att det där låter ju inte så kul.
Kul och kul tänkte jag. Här korsar man inte Atlanten och åker halvvägs till månen för att ha kul. Här ska göras en viktig insatts för att förbättra denna fördömda värld.
Min insatts till detta, och alltså det som mina föräldrar var ytterst tveksamma till, innebär att jag slagigt mig samman med ett gäng högljuda, långhåriga, smått agressiva veganer. Eller något åt det hållet. Jag har nämligen gått och blivit volentär i organisationen AEDA.
Väldigt kortfattat (och det är väl egentligen så mycket jag fattat också) så pysslar AEDA med gatuhundar. Plockar in de sjuka, matar de magra och då och då ställer sig i centrala Santiago och kränger valpar och en och annan fullvuxen till förbarmande förbipasserande.
Det var alltså det sistnämnda jag pysslade med igår. Och jag kan förstå om det här låter mycket märkligt. Jag har kanske aldrig visat så stort intresse för hundar... Men vad gör man inte för att få lite vänner? Och kanske för att få hålla i en och annan valp i 4 timmar...
Kränger valp till litet barn.
Du kan få rabies för i helvete! sa pappa nästan högt.
Men eftersom de insett att de inte kan göra så mycket för att stoppa detta vansinniga påhitt, och dessutom lever efter devisen att man från och med 18årsdagen förfogar helt och hållet över sitt liv så var de här attityderna bara något jag kände som små irriterande nålstick över skypeuppkopplingen. Istället sa mamma att det där låter ju inte så kul.
Kul och kul tänkte jag. Här korsar man inte Atlanten och åker halvvägs till månen för att ha kul. Här ska göras en viktig insatts för att förbättra denna fördömda värld.
Min insatts till detta, och alltså det som mina föräldrar var ytterst tveksamma till, innebär att jag slagigt mig samman med ett gäng högljuda, långhåriga, smått agressiva veganer. Eller något åt det hållet. Jag har nämligen gått och blivit volentär i organisationen AEDA.
Väldigt kortfattat (och det är väl egentligen så mycket jag fattat också) så pysslar AEDA med gatuhundar. Plockar in de sjuka, matar de magra och då och då ställer sig i centrala Santiago och kränger valpar och en och annan fullvuxen till förbarmande förbipasserande.
Det var alltså det sistnämnda jag pysslade med igår. Och jag kan förstå om det här låter mycket märkligt. Jag har kanske aldrig visat så stort intresse för hundar... Men vad gör man inte för att få lite vänner? Och kanske för att få hålla i en och annan valp i 4 timmar...
Kränger valp till litet barn.
om en nästan otagen bild.
Kissekatter. Imorgon ska jag göra något spännande.
Oh! Cliffhangers. Dont we love? I say klart vi gör!
Äsch, det är inte så spännande. Ni kan lika gärna skita i att kolla, så får jag inte dåligt samvete för att det inte var underhållande. Så, nu när jag har suddat bort all dramatik och alla slags förväntningar kan jag berätta vad jag har gjort idag.
Jag har inte gjort någonting.
Jag har inte tagit den här bilden.
Jag har knappt skrivit det här inlägget.
Men jag HAR bjudit en tysk-, engelsk- och kinesiskatalande chilenare på cigg. Två faktiskt. Så snäll är jag
Oh! Cliffhangers. Dont we love? I say klart vi gör!
Äsch, det är inte så spännande. Ni kan lika gärna skita i att kolla, så får jag inte dåligt samvete för att det inte var underhållande. Så, nu när jag har suddat bort all dramatik och alla slags förväntningar kan jag berätta vad jag har gjort idag.
Jag har inte gjort någonting.
Jag har inte tagit den här bilden.
Jag har knappt skrivit det här inlägget.
Men jag HAR bjudit en tysk-, engelsk- och kinesiskatalande chilenare på cigg. Två faktiskt. Så snäll är jag
om att powerwalka på egen risk.
Var ute och powerwalkade (med barn, barnvagn och snabba skor. UTAN farmor eller andra blodsband).
Fick syn på det här.
Blonda uppstoppade barn i ett fönster.
Plötsligt känner jag mig inte längre så säker i det här landet.
Fick syn på det här.
Blonda uppstoppade barn i ett fönster.
Plötsligt känner jag mig inte längre så säker i det här landet.
om att vara snäll.
Att vara snäll är något man tidigt får lära sig. Var snäll mot katten, klappa försiktigt. Var snäll mot din syster och låt henne vara med i (och föstöra) leken. Var snäll och dela med dig av ditt surt förvärvade påskgodis till dina lata kompisar som bara var med och på sin höjd ritade ett fult påskkort som bidrag. Var snäll så kommer tomten. Om du bara är snäll så kommer allt gå dig väl.
Visdomsord som präntades in tidigt, tidigt. Idag vet vi bättre. Vi vet att det där med att vara snäll var mest något praktisk för föräldrarna. Att vara snäll är inte lika med framgång och karriär.
Dock är snällhet en egeskap som jag värderar högt. Jag gillar snälla kompisar som bjuder på en cigg (för hundrafemtiotredje gången), som packar ens resväska eller som erbjuder att man, om man tex skulle vantrivas i ett land, får komma och bo under sängen i ett halvår så man slipper skämmas för att man kommer hem lite tidigare. Givetvis skulle då den snälla kompisen då och då rulla in lite spännande rullbar mat under sängen så att man håller formen.
Alltså, jag gillar snälla kompisar. Och idag tänkte jag vara lite snäll. Jag ska vara snäll mot Lotta.
Lotta, följande är till dig:
Jag såg ditt uppdrag mer eller mindre som en utmaning. Jag vet, sen förra gången, hur svårt det är att fota vilda djur. Men skam den som ger sig tänkte jag och traskade ut på bakgården.
- Grabbar! Jag har ett uppdrag att utföra. Vi ska ta bilder så att jag kan göra en anständig presentation av er på min blogg.
- Åhå, svarade dom.
- Jag visste inte att du bloggade, mumlade den stora blonda med uppenbar förvåning.
- Spännande, gläfste mellanhunden. Hur vill du ha oss?
-Jag skulle vila ta bilder en och en. Helst i någon form av herre-hundperspektiv. Alltså, jag ska liksom fotta lite snett nedåt. Och så skulle jag bli väldigt glad om alla ville vrida huvudet lite åt vänster, det blir snyggast så.
- Kör i vind! utropade den lilla tjocka med en särdeles sällsynt entusiasm.
Jag ställde upp dem i storleksordning á la äkta skolfotograf, och började med den största.
Den stora. Även kallad Blondie. Av mig alltså. När jag lärt mig spanska ska jag även lära mig deras riktiga namn. Det är en plan. Blondie har väldigt röda ögon, vilket inte syns på bilden. Han är social och ställer sig gärna upp och spanar in lite genom mitt fönster. Det är trevligt nu, vi är kompisar, men först trodde jag att han ville döda mig.
Dahka. Mellanhunden. Den enda jag kan namnet på, men osäker på stavningen. Hon är lite mer tillbakadragen än Blondie, tror hon tycker det är lite tjatigt att hoppa upp på var eviga männsika som dyker upp på hennes gård. Fin hund.
Den lilla tjocka. På spanska heter han något som betyder just tjock. Han är tjockare än vad han ser ut. Gör sig inte så mycket besvär av vad som händer runtomkring, men blir synnerligen besviken om man inte klappar honom lite på huvudet. Jag känner att vi conektar.
Valpfan. Inte vår, men bor snett mittemot. Hoppar ut genom staketet. Alla andra sjasar iväg stackaren så fort hon kommer och vill ha lite kärlek. Hur kan man göra så? Titta på ögonen! Hon får kalla mig mamma.
Alla våra hundar är street dogs, som Ariela plockat hem under tiden hon jobbade som hundhjälte på Santiagos gator. Övriga hundar som inte finns med på bild är knarkhunden hos Arielas mamma, knagglig uppväxt, bodde i en gräsrökande lägenhet. Han är lite mystisk. Hos Arielas mamma bor två till hundar, söta, men har inte lämnat något större avtryck hos mig. Sen finns såklart valpens mamma häär. Ser ut som valp, fast vuxen. Grannen brevid har något gläffsigt också. Sen springer det runt ett dussin gatuhundar här och lite överallt.
Lotta, en vacker dag ska jag fotografera varenda hund jag ser. Men inte idag. Hoppas du blev nöjd. Du är också ganska snäll.
Visdomsord som präntades in tidigt, tidigt. Idag vet vi bättre. Vi vet att det där med att vara snäll var mest något praktisk för föräldrarna. Att vara snäll är inte lika med framgång och karriär.
Dock är snällhet en egeskap som jag värderar högt. Jag gillar snälla kompisar som bjuder på en cigg (för hundrafemtiotredje gången), som packar ens resväska eller som erbjuder att man, om man tex skulle vantrivas i ett land, får komma och bo under sängen i ett halvår så man slipper skämmas för att man kommer hem lite tidigare. Givetvis skulle då den snälla kompisen då och då rulla in lite spännande rullbar mat under sängen så att man håller formen.
Alltså, jag gillar snälla kompisar. Och idag tänkte jag vara lite snäll. Jag ska vara snäll mot Lotta.
Lotta, följande är till dig:
Jag såg ditt uppdrag mer eller mindre som en utmaning. Jag vet, sen förra gången, hur svårt det är att fota vilda djur. Men skam den som ger sig tänkte jag och traskade ut på bakgården.
- Grabbar! Jag har ett uppdrag att utföra. Vi ska ta bilder så att jag kan göra en anständig presentation av er på min blogg.
- Åhå, svarade dom.
- Jag visste inte att du bloggade, mumlade den stora blonda med uppenbar förvåning.
- Spännande, gläfste mellanhunden. Hur vill du ha oss?
-Jag skulle vila ta bilder en och en. Helst i någon form av herre-hundperspektiv. Alltså, jag ska liksom fotta lite snett nedåt. Och så skulle jag bli väldigt glad om alla ville vrida huvudet lite åt vänster, det blir snyggast så.
- Kör i vind! utropade den lilla tjocka med en särdeles sällsynt entusiasm.
Jag ställde upp dem i storleksordning á la äkta skolfotograf, och började med den största.
Den stora. Även kallad Blondie. Av mig alltså. När jag lärt mig spanska ska jag även lära mig deras riktiga namn. Det är en plan. Blondie har väldigt röda ögon, vilket inte syns på bilden. Han är social och ställer sig gärna upp och spanar in lite genom mitt fönster. Det är trevligt nu, vi är kompisar, men först trodde jag att han ville döda mig.
Dahka. Mellanhunden. Den enda jag kan namnet på, men osäker på stavningen. Hon är lite mer tillbakadragen än Blondie, tror hon tycker det är lite tjatigt att hoppa upp på var eviga männsika som dyker upp på hennes gård. Fin hund.
Den lilla tjocka. På spanska heter han något som betyder just tjock. Han är tjockare än vad han ser ut. Gör sig inte så mycket besvär av vad som händer runtomkring, men blir synnerligen besviken om man inte klappar honom lite på huvudet. Jag känner att vi conektar.
Valpfan. Inte vår, men bor snett mittemot. Hoppar ut genom staketet. Alla andra sjasar iväg stackaren så fort hon kommer och vill ha lite kärlek. Hur kan man göra så? Titta på ögonen! Hon får kalla mig mamma.
Alla våra hundar är street dogs, som Ariela plockat hem under tiden hon jobbade som hundhjälte på Santiagos gator. Övriga hundar som inte finns med på bild är knarkhunden hos Arielas mamma, knagglig uppväxt, bodde i en gräsrökande lägenhet. Han är lite mystisk. Hos Arielas mamma bor två till hundar, söta, men har inte lämnat något större avtryck hos mig. Sen finns såklart valpens mamma häär. Ser ut som valp, fast vuxen. Grannen brevid har något gläffsigt också. Sen springer det runt ett dussin gatuhundar här och lite överallt.
Lotta, en vacker dag ska jag fotografera varenda hund jag ser. Men inte idag. Hoppas du blev nöjd. Du är också ganska snäll.
om de andra.
De är precis som vi!
Tänkte ta en liten promenad. Tänkte va gullig och ta Emilio med mig. Så blir det lite lugn och ro här hemma, och så känner jag mig mindre obekväm i mina snabba skor och försök till att i-landslyxpowerwalka i mindrevälställtlandsmindrevälställdakvarter om jag har en barnvagn att putta på. En win-win helt enkelt.
Å vad bra! En promenad tänker dem, och deras tankar går till den närmsta lekplatsen, 10 minuter bort.
Nej, tänker jag. En lång promenad, på en halvtimma-timma kanske.
Åhå! tänker de, då kan Alejandro och farmor följa med.
NEJ, tänker jag, jag ska gå långt och snabbt, och på sin höjd kommer vi skymta lekplatsen någon minut mot slutet.
Vamos! säger dem, och ser glada och nöjda ut över att förstört mina powerwalkplaner.
Men, säger jag, jag tänkte gå ganska långt. Och ganska snabbt...
Och ta mig fan om de inte, jo...
DE NICKAR OCH LER.
Tänkte ta en liten promenad. Tänkte va gullig och ta Emilio med mig. Så blir det lite lugn och ro här hemma, och så känner jag mig mindre obekväm i mina snabba skor och försök till att i-landslyxpowerwalka i mindrevälställtlandsmindrevälställdakvarter om jag har en barnvagn att putta på. En win-win helt enkelt.
Å vad bra! En promenad tänker dem, och deras tankar går till den närmsta lekplatsen, 10 minuter bort.
Nej, tänker jag. En lång promenad, på en halvtimma-timma kanske.
Åhå! tänker de, då kan Alejandro och farmor följa med.
NEJ, tänker jag, jag ska gå långt och snabbt, och på sin höjd kommer vi skymta lekplatsen någon minut mot slutet.
Vamos! säger dem, och ser glada och nöjda ut över att förstört mina powerwalkplaner.
Men, säger jag, jag tänkte gå ganska långt. Och ganska snabbt...
Och ta mig fan om de inte, jo...
DE NICKAR OCH LER.
om när det regnar.
Det regnar. Och det regnar mycket. Som det alltid gör när det regnar här. En hel dag har det regnat. Och det blir väldigt blött.
Det droppar. Det droppar från tak, från el-ledningar, från palmer.
Det plaskar. Som det ska göra när det regnar. Det plaskar när man är på dagis. Det plaskar när man går till tunnelbanan. Det plaskar under diskbänken.
Det doftar. Så där speciellt som det doftar när det regnar. Det doftar grapefrukt. Det doftar julafton. Det doftar träd och asfalt och ibland lite för mycket männsiska.
Men det finaste med att det regnar är man sällan lyfter blickan. Således stirrar man ganska mycket på marken. Och då kan man upptäcka saker som man annars bara klampar förbi.
Ser ni hur vita och fina mina skor är?
Det droppar. Det droppar från tak, från el-ledningar, från palmer.
Det plaskar. Som det ska göra när det regnar. Det plaskar när man är på dagis. Det plaskar när man går till tunnelbanan. Det plaskar under diskbänken.
Det doftar. Så där speciellt som det doftar när det regnar. Det doftar grapefrukt. Det doftar julafton. Det doftar träd och asfalt och ibland lite för mycket männsiska.
Men det finaste med att det regnar är man sällan lyfter blickan. Således stirrar man ganska mycket på marken. Och då kan man upptäcka saker som man annars bara klampar förbi.
Ser ni hur vita och fina mina skor är?
om tiden.
Saker som kommer bli bättre med tiden:
- Vädret. Just nu 13 grader inne och ute. Regn. Svinigt kallt. Man får ha dubbla långkalsonger. På natten - 3.
- Språket. Det är ett jävla tjat på spanska. Maaaaas leeento och att jag ser ut som ett frågetecken fungerar inte. De tror att min uppenbart oförstående min har med min begåvning att göra. Det har den inte.
- Aktivitetsnivån. Timmarna mellan 7 och 12 på förmiddagen är det full fart. Men sen. Man kan inte dricka latte på starbuck varje dag. Då dör man.
Saker som kommer bli sämre med tiden:
- Att bo och jobba i samma familj. Är det okej att sitta i sin arbetsgivares säng och titta på tv? Tar de illa upp om jag stänger in mig på mitt rum? Och vad gör jag om jag mår lite illa sådär klockan tre på natten?
- Min hörsel. Barn har en underskattad decibelnivå, dessutom på en kanska hög ljudfrekvens.
- Min hälsa. För hittils mår jag ju bra. trotts att jag dricker vattnet, rider utan hjälm och åker bil utan bälte. Och äter på samma kex som barnen. För så gör de ju här i Chile.
Och så kommer jag nog få löss. Om ni tror det.
- Vädret. Just nu 13 grader inne och ute. Regn. Svinigt kallt. Man får ha dubbla långkalsonger. På natten - 3.
- Språket. Det är ett jävla tjat på spanska. Maaaaas leeento och att jag ser ut som ett frågetecken fungerar inte. De tror att min uppenbart oförstående min har med min begåvning att göra. Det har den inte.
- Aktivitetsnivån. Timmarna mellan 7 och 12 på förmiddagen är det full fart. Men sen. Man kan inte dricka latte på starbuck varje dag. Då dör man.
Saker som kommer bli sämre med tiden:
- Att bo och jobba i samma familj. Är det okej att sitta i sin arbetsgivares säng och titta på tv? Tar de illa upp om jag stänger in mig på mitt rum? Och vad gör jag om jag mår lite illa sådär klockan tre på natten?
- Min hörsel. Barn har en underskattad decibelnivå, dessutom på en kanska hög ljudfrekvens.
- Min hälsa. För hittils mår jag ju bra. trotts att jag dricker vattnet, rider utan hjälm och åker bil utan bälte. Och äter på samma kex som barnen. För så gör de ju här i Chile.
Och så kommer jag nog få löss. Om ni tror det.
om ett hundliv.
Igår: Akbar sushitito. Blå wiskey sour. Hotel California. Reggaeton. Håkan Hellström och dans i bil.
Idag: Avokadofrukost. Ensam hemma. Bakgården med hundarna. Vilsepromenad. Dubbad top model. Och en jävla massa bilder.
Det är ett smutsigt land.
Idag: Avokadofrukost. Ensam hemma. Bakgården med hundarna. Vilsepromenad. Dubbad top model. Och en jävla massa bilder.
Det är ett smutsigt land.
om la vida loca.
Kissekatter. Man skulle kunna tro att jag inte gör annat än att spana på berg i det här landet. Och det är ju fel.
Förra fredagen hade jag min första chilenska utekväll. Dayanna tog med mig till ett place i La Florida. De spelade latinomusik och reggaeton. Och folk dansade. Fast inte vi. Vi drack drinkar och rökte. Dagen efter luktade mitt rum som en inrökt alkislya. Men jag kan vänja mig.
På lördagen skulle vi gått till samma ställe, de spelar elektro lördagsvis, och dans hade utlovats. Men jag var trött och ja.. hade fått mitt drikbehov tillfredställt under fredagen kan man säga.
Under veckan var några små vänliga hälsningsfraser med baristorna på Starbuck det närmaste utomstående (från familj och dagis) socialisation jag kom. Men det var trevligt och de vet mitt namn nu. Eftresom de skriver upp namnet på muggarna...
Igår, alltså fredag, däremot hände lite mer. Jag och Arielas syster Jessica, samt två av hennes kompisar åkte in till centrala Santiago, eller down town som de säger... Vi (de) shoppade lite begangnade leksaker i lösvikt och vi kollade på typiska turistsouvernimarknader. Köpte citronpaj till middag och traskade upp för Santa Lucia, bilderna i om att vidga sina vyer är därifårn. Ascool och mycket högt. Bra terapi för höjdrädda. Lyckades smita från mystisk grabb som förföljde oss och tog oss in till stan igen. Klämde in oss i pittoreska gränder och köpte garn.
Middag nummer två blev någon fritterad brödpinne med kolasås. Sen bestämde vi oss för att det var värt med glass också (früzen yoghurt med hallon och mango. Jag ska berätta mer om glassen här nån annan gång, den är värd ett eget kapitel). Därefter var det dags för kvällens höjdpunkt, en liten uppvisning av några kvällskursklasser i folkore. Sång och dans.
Varför tittar den där gubben på mig? Han sträcker fram handen. Vrider förskräckt på huvet åt höger och vänster. Jo, den är till mig. Jag?!
Så kom det sig att jag dansade Chilensk folkdans på 4 våningen i en sliten lokal ett anonymt höghus i Santiago. Tydligen finns det på film också.
På kvällen bjöd Dayanna hem mig till henne där jag, hon och hennes kompis Daniel drack öl medans hennes mamma och son sov i rummet brevid.
Oj, hade bara tänkt skriva lite kort... På tisdag är det nån form av födelsedagsfest en av Jessicas vänner, tror hon hette Caroline också... Och i kväll är det fest hos Daniel. Och kameran får följa med (typisk blondinbella/kenza/annanbloggmening)!
Och eftersom det är lördag är det förstås fest hos er också! Nu kör vi!
Förra fredagen hade jag min första chilenska utekväll. Dayanna tog med mig till ett place i La Florida. De spelade latinomusik och reggaeton. Och folk dansade. Fast inte vi. Vi drack drinkar och rökte. Dagen efter luktade mitt rum som en inrökt alkislya. Men jag kan vänja mig.
På lördagen skulle vi gått till samma ställe, de spelar elektro lördagsvis, och dans hade utlovats. Men jag var trött och ja.. hade fått mitt drikbehov tillfredställt under fredagen kan man säga.
Under veckan var några små vänliga hälsningsfraser med baristorna på Starbuck det närmaste utomstående (från familj och dagis) socialisation jag kom. Men det var trevligt och de vet mitt namn nu. Eftresom de skriver upp namnet på muggarna...
Igår, alltså fredag, däremot hände lite mer. Jag och Arielas syster Jessica, samt två av hennes kompisar åkte in till centrala Santiago, eller down town som de säger... Vi (de) shoppade lite begangnade leksaker i lösvikt och vi kollade på typiska turistsouvernimarknader. Köpte citronpaj till middag och traskade upp för Santa Lucia, bilderna i om att vidga sina vyer är därifårn. Ascool och mycket högt. Bra terapi för höjdrädda. Lyckades smita från mystisk grabb som förföljde oss och tog oss in till stan igen. Klämde in oss i pittoreska gränder och köpte garn.
Middag nummer två blev någon fritterad brödpinne med kolasås. Sen bestämde vi oss för att det var värt med glass också (früzen yoghurt med hallon och mango. Jag ska berätta mer om glassen här nån annan gång, den är värd ett eget kapitel). Därefter var det dags för kvällens höjdpunkt, en liten uppvisning av några kvällskursklasser i folkore. Sång och dans.
Varför tittar den där gubben på mig? Han sträcker fram handen. Vrider förskräckt på huvet åt höger och vänster. Jo, den är till mig. Jag?!
Så kom det sig att jag dansade Chilensk folkdans på 4 våningen i en sliten lokal ett anonymt höghus i Santiago. Tydligen finns det på film också.
På kvällen bjöd Dayanna hem mig till henne där jag, hon och hennes kompis Daniel drack öl medans hennes mamma och son sov i rummet brevid.
Oj, hade bara tänkt skriva lite kort... På tisdag är det nån form av födelsedagsfest en av Jessicas vänner, tror hon hette Caroline också... Och i kväll är det fest hos Daniel. Och kameran får följa med (typisk blondinbella/kenza/annanbloggmening)!
Och eftersom det är lördag är det förstås fest hos er också! Nu kör vi!
om att vidga sina vyer.
Jag networkar. Därför inget tufft inlägg idag. Time is money!
om utsikten.
Har skrivit en mycket utförlig rapport om vad jag egentligen gör på dagarna här (läs: skrivigt mycket utförligt vad jag gjort idag som ett exempel på vad jag gör på dagarna). Satt ett bra jävla tag och skrev, för hand dessutom.
Nu är jag trött på mig själv och min dag, så jag orkar faktiskt inte skriva allt här en gång till just nu. Vi gör det sen.
Men jag har gjort en lite mindre utförlig rapport om utsikten också. I bilder förståss.
Nu är jag trött på mig själv och min dag, så jag orkar faktiskt inte skriva allt här en gång till just nu. Vi gör det sen.
Men jag har gjort en lite mindre utförlig rapport om utsikten också. I bilder förståss.
om att sakna ett alfabet.
Om man åker utomlands för en längre tid kan det vara en bra idé att skaffa lite vänner. Osvaldos syster är en cool 28årig ensamstående mamma som gillar mojitos. Dayanna heter hon. Festlig tjej. Och jag och den lilla tjocka hunden kommer rätt bra överens.
Men vi kan liksom inte prata. Alltså, varken jag och Dayanna eller jag och hunden. Alltså med varandra.
Jag och D försöker men min fattiga spanska och hennes mycket begränsade engelska tar oss inte särskilt långt. Blir mest:
- I Uppsala cyklar vi mycket.
- Ah, sí, i Chile åker vi metro.
- Ah, sí. (Nickar och ler) '
Missförstå inte, jag planerar att vi ska bli riktiga vänner. Har jag tur kan jag och den lilla tjocka hunden så småningom också komma att förstå varandra hyfsat okej. Men just nu saknar jag de vänner jag redan har, och mer eller mindre förstår mig på. A, C, D, E, G, H, I, J, K, L, M, P, R, S, V och allt vad ni är. (jag vet att jag är larvig, det har gått en vecka, men om 25 veckor till ska ni nog se att ni saknar mig också!) Äsch, jag är inte larvig, jag saknar er ungefär lika mycket som svennebananer saknar kaviar på utlandssemester, ni är liksom en viktigt del i min frukostrutin kan man säga.
Ja, det var typ det. Nu har jag framfört en liten hälsning till er, nu vet ni att det sitter någon en herrans många mil bort och tänker.
Och framför allt undrar jag om det är någon i min bekantskapskrets som samlar på frimärken, och i så fall som av en händelse idag hittade ett ytterst sällsynt men utsökt litet märke på någon enslig gata i hufudstaden. Det vore sjukt kul, och lite märkligt.
Men vi kan liksom inte prata. Alltså, varken jag och Dayanna eller jag och hunden. Alltså med varandra.
Jag och D försöker men min fattiga spanska och hennes mycket begränsade engelska tar oss inte särskilt långt. Blir mest:
- I Uppsala cyklar vi mycket.
- Ah, sí, i Chile åker vi metro.
- Ah, sí. (Nickar och ler) '
Missförstå inte, jag planerar att vi ska bli riktiga vänner. Har jag tur kan jag och den lilla tjocka hunden så småningom också komma att förstå varandra hyfsat okej. Men just nu saknar jag de vänner jag redan har, och mer eller mindre förstår mig på. A, C, D, E, G, H, I, J, K, L, M, P, R, S, V och allt vad ni är. (jag vet att jag är larvig, det har gått en vecka, men om 25 veckor till ska ni nog se att ni saknar mig också!) Äsch, jag är inte larvig, jag saknar er ungefär lika mycket som svennebananer saknar kaviar på utlandssemester, ni är liksom en viktigt del i min frukostrutin kan man säga.
Ja, det var typ det. Nu har jag framfört en liten hälsning till er, nu vet ni att det sitter någon en herrans många mil bort och tänker.
Och framför allt undrar jag om det är någon i min bekantskapskrets som samlar på frimärken, och i så fall som av en händelse idag hittade ett ytterst sällsynt men utsökt litet märke på någon enslig gata i hufudstaden. Det vore sjukt kul, och lite märkligt.
om brott och straff, mest brott. Okej, bara brott.
Vaknade och tittade på klockan. 03.14.
Okej 09.21 eftersom jag först fick tag på den mobil som jag fortfarande har svensk tid på. Trevade efter den andra.
03.14.
Hundarna på gården (den stora, den mittimellan och den lilla tjocka) skällde som tokar. Hörde att hundarna på andra gården (den lilla söta och den som är fd knarkare) gjorde likadant. Hörde att någon rörde sig i vardagsrummet, men utan att ha tänt lampan. Sen hör jag att Osvaldo (pappan) tar upp telefonen och ringer... taxi?
Tog av mig byxorna (ey, det är fett varmt under tre täcken) och somnade om.
Tydligen hade han inte ringt taxi, det var bara något jag fantiserat ihop eftersom jag hörde att han nämnde adressen vi bor på (varför skulle han beställt taxi klockan 03.14 på morgonen?). Tydligen hade han ringt polisen. För TYDLIGEN hade någon gjort inbrott i huset mitt emot.
Nu är det så att huset mitt emot står tomt för tillfället, och det tjuvfan var ute efter var kopparrören som vattnet rinner igenom, vilket resulterat i att det ör en smärre översvämning här utanför nu. Så det handlade inte om vapenhot och styckmord (då hade jag åkt hem), men ändå.
om att ha utsikt mot Anderna.
Åkte tunnelbana själv idag. Och gjorde ett byte dessutom! Okej, tre eftersom jag råkade åka för långt. Men jag hittade tillbaka, och kom hem innan det blev mörkt. Mitt liv är coolt.
om att inte tycka om barn.
Jag jobbar med barn. Det är liksom något jag gjort sen jag var tolv år och hade min första lilla teorikurs på ridskolan. Så man borde anta att jag inte har något emot dem. Jag har ju faktiskt aktivt sökt jobb som innebär kontakt med barn. Och nu befinner jag mig i en situation där det förutsätts att jag ska ha någon form av kontakt med dem under ca fem av dygnets tjugofyra timmar. En situation som jag valt helt och hållet.
Alltså, om jag inte tyckte om barn borde jag vara galen. Eller något åt det hållet.
Och jag tycker om barn. De är fantastiska, fördomsfria och fantasifulla varelser som dessutom är vår framtid. Så i teorin tycker jag om barn. Jag tycker bara inte om fula barn.
Alltså, barn som har snor runt hela näsan, barn med trumpna miner, barn som har fula frisyrer, barn som har omatchande kläder (för att de ville bestämma själva), barn som skriker på flygplatser, barn som skriker på bussen, barn som skriker överhuvudtaget, barn som äter mask, barn som ser ut som hammarhajens yngel. Särskilt tycker jag inte om barn som är fula som ser ut som hammarhajens yngel som försöker kramas. Det är äckligt.
Alltså, om jag inte tyckte om barn borde jag vara galen. Eller något åt det hållet.
Och jag tycker om barn. De är fantastiska, fördomsfria och fantasifulla varelser som dessutom är vår framtid. Så i teorin tycker jag om barn. Jag tycker bara inte om fula barn.
Alltså, barn som har snor runt hela näsan, barn med trumpna miner, barn som har fula frisyrer, barn som har omatchande kläder (för att de ville bestämma själva), barn som skriker på flygplatser, barn som skriker på bussen, barn som skriker överhuvudtaget, barn som äter mask, barn som ser ut som hammarhajens yngel. Särskilt tycker jag inte om barn som är fula som ser ut som hammarhajens yngel som försöker kramas. Det är äckligt.
om att nicka och le.
Har varit här i fem dagar och 10 timmar, mer eller mindre. Känner ett behov av att prata svenska, möjligen skånska, kan sträcka mig så långt som till engelska. Det kommer inte särskilt plötsligt, har kommit smygande sen mellanlandningen i Madrid. Fast då var det mer som en utmaning att låta bli. Lite spännande att prova spanskan som legat begravd sen det där provet i början av gymnasiet då jag insåg att ”kan jag inte ens komma ihåg vad mjölk heter så…” nånting, nånting… Och bytte till tyska. Vilket i för sig var ett genidrag då nybörjartyskarna saknade lärare i ca fyra veckor. Dessutom belönades våra tre års slit med en resa till Berlin. Spanskan verkade mest medföra bekymrade ansiktsuttryck och lättare ångestsymptom. Jag har alltså aldrig ångrat mig.
Men just nu skulle det inte sitta helt fel med en inpluggad reseparlör eller två i bakhuvet. Man kommer inte särskilt långt med ”¡Hola!Qué pasa?Como te llamas?”, särskilt om man redan träffats fyra gånger. Därför jobbar jag inte så.
Därför jobbar jag exakt som alla andra svenskar i utlandet, jag nickar och ler. Någon ställer en fråga, jag nickar och ler. Någon pekar och försöker förklara, jag nickar och ler. Och om jag någon gång försöker fråga vad de menar får jag bara obegripligt drabbel tillbaka, så jag nickar och ler.
Mjölk heter leche, kom jag på en vecka efter provet.
Men just nu skulle det inte sitta helt fel med en inpluggad reseparlör eller två i bakhuvet. Man kommer inte särskilt långt med ”¡Hola!Qué pasa?Como te llamas?”, särskilt om man redan träffats fyra gånger. Därför jobbar jag inte så.
Därför jobbar jag exakt som alla andra svenskar i utlandet, jag nickar och ler. Någon ställer en fråga, jag nickar och ler. Någon pekar och försöker förklara, jag nickar och ler. Och om jag någon gång försöker fråga vad de menar får jag bara obegripligt drabbel tillbaka, så jag nickar och ler.
Mjölk heter leche, kom jag på en vecka efter provet.
