om att vara c. i Santiago.

Idag åt jag en glass vid Mapochofloden. Förlåt, jag tröståt en glass vid Mapochofloden.
Jag tröståt en glass vid Mapochofloden för att polisens avdelning för imigranter och annat drövel bara har öppet mellan 8 och 14. Och jag var där 15.

Samma glass tröståt jag också för att jag senare skulle leta i en timma efter ett gemytligt café som serverar latte, för att min cappuccino som jag skulle beställa istället smakade vatten, för att min lugg är för lång, för att jag inte skulle hitta till topshop, för att Alejandro skulle sno min tandkräm, för att jag skulle kliva i ett tuggummi på metron.

Och för att hissen på metron var trasig i morse så var tvungna att åka en station åt fel håll för att kunna ta hissen på rätt sida, för att Emilio Salazar nästanfyraår vägrar att kliva ur vagnen så man kan bära den. (Samma Emilio som just sprang in naken i mitt rum, kanske att jag åt lite glass för det också.)

Och när jag skulle köpa glassen stod jag obeslutsamt och valde, både länge och väl. Och tog tillsist den med mest exotiskt namn. Suspiro limeño. Låter fruktigt tycker jag. Som något med citron. Det var en v a n l i g  j ä v l a  g l a s s  m e d  k o l a s å s. Jag tröståt glassen för att det inte var en god glass.

När jag skulle ta metron hem så var det på milimetern att jag tog fel tåg. Men kom på mig själv i sista stund, och det var ju tur, annars hade man kanske trott att det här var någon form av dålig dag. Och det vore en orättvis benämnig. Det var nämligen ett strålande väder.