om att vara c. i Santiago.

Har varit här i fem dagar och 10 timmar, mer eller mindre. Känner ett behov av att prata svenska, möjligen skånska, kan sträcka mig så långt som till engelska. Det kommer inte särskilt plötsligt, har kommit smygande sen mellanlandningen i Madrid. Fast då var det mer som en utmaning att låta bli. Lite spännande att prova spanskan som legat begravd sen det där provet i början av gymnasiet då jag insåg att ”kan jag inte ens komma ihåg vad mjölk heter så…” nånting, nånting… Och bytte till tyska. Vilket i för sig var ett genidrag då nybörjartyskarna saknade lärare i ca fyra veckor. Dessutom belönades våra tre års slit med en resa till Berlin. Spanskan verkade mest medföra bekymrade ansiktsuttryck och lättare ångestsymptom. Jag har alltså aldrig ångrat mig.

Men just nu skulle det inte sitta helt fel med en inpluggad reseparlör eller två i bakhuvet. Man kommer inte särskilt långt med ”¡Hola!Qué pasa?Como te llamas?”, särskilt om man redan träffats fyra gånger. Därför jobbar jag inte så.

Därför jobbar jag exakt som alla andra svenskar i utlandet, jag nickar och ler. Någon ställer en fråga, jag nickar och ler. Någon pekar och försöker förklara, jag nickar och ler. Och om jag någon gång försöker fråga vad de menar får jag bara obegripligt drabbel tillbaka, så jag nickar och ler.

Mjölk heter leche, kom jag på en vecka efter provet.