om att vara c. i Santiago.

Att vara snäll är något man tidigt får lära sig. Var snäll mot katten, klappa försiktigt. Var snäll mot din syster och låt henne vara med i (och föstöra) leken. Var snäll och dela med dig av ditt surt förvärvade påskgodis till dina lata kompisar som bara var med och på sin höjd ritade ett fult påskkort som bidrag. Var snäll så kommer tomten. Om du bara är snäll så kommer allt gå dig väl.

Visdomsord som präntades in tidigt, tidigt. Idag vet vi bättre. Vi vet att det där med att vara snäll var mest något praktisk för föräldrarna. Att vara snäll är inte lika med framgång och karriär.

Dock är snällhet en egeskap som jag värderar högt. Jag gillar snälla kompisar som bjuder på en cigg (för hundrafemtiotredje gången), som packar ens resväska eller som erbjuder att man, om man tex skulle vantrivas i ett land, får komma och bo under sängen i ett halvår så man slipper skämmas för att man kommer hem lite tidigare. Givetvis skulle då den snälla kompisen då och då rulla in lite spännande rullbar mat under sängen så att man håller formen.

Alltså, jag gillar snälla kompisar. Och idag tänkte jag vara lite snäll. Jag ska vara snäll mot Lotta.
Lotta, följande är till dig:

Jag såg ditt uppdrag mer eller mindre som en utmaning. Jag vet, sen förra gången, hur svårt det är att fota vilda djur. Men skam den som ger sig tänkte jag och traskade ut på bakgården.
- Grabbar! Jag har ett uppdrag att utföra. Vi ska ta bilder så att jag kan göra en anständig presentation av er på min blogg.
- Åhå, svarade dom.
- Jag visste inte att du bloggade, mumlade den stora blonda med uppenbar förvåning.
- Spännande, gläfste mellanhunden. Hur vill du ha oss?
-Jag skulle vila ta bilder en och en. Helst i någon form av herre-hundperspektiv. Alltså, jag ska liksom fotta lite snett nedåt. Och så skulle jag bli väldigt glad om alla ville vrida huvudet lite åt vänster, det blir snyggast så.
- Kör i vind! utropade den lilla tjocka med en särdeles sällsynt entusiasm.

Jag ställde upp dem i storleksordning á la äkta skolfotograf, och började med den största.

Den stora. Även kallad Blondie. Av mig alltså. När jag lärt mig spanska ska jag även lära mig deras riktiga namn. Det är en plan. Blondie har väldigt röda ögon, vilket inte syns på bilden. Han är social och ställer sig gärna upp och spanar in lite genom mitt fönster. Det är trevligt nu, vi är kompisar, men först trodde jag att han ville döda mig.


Dahka. Mellanhunden. Den enda jag kan namnet på, men osäker på stavningen. Hon är lite mer tillbakadragen än Blondie, tror hon tycker det är lite tjatigt att hoppa upp på var eviga männsika som dyker upp på hennes gård. Fin hund.


Den lilla tjocka. På spanska heter han något som betyder just tjock. Han är tjockare än vad han ser ut. Gör sig inte så mycket besvär av vad som händer runtomkring, men blir synnerligen besviken om man inte klappar honom lite på huvudet. Jag känner att vi conektar.


Valpfan. Inte vår, men bor snett mittemot. Hoppar ut genom staketet. Alla andra sjasar iväg stackaren så fort hon kommer och vill ha lite kärlek. Hur kan man göra så? Titta på ögonen! Hon får kalla mig mamma.

Alla våra hundar är street dogs, som Ariela plockat hem under tiden hon jobbade som hundhjälte på Santiagos gator. Övriga hundar som inte finns med på bild är knarkhunden hos Arielas mamma, knagglig uppväxt, bodde i en gräsrökande lägenhet. Han är lite mystisk. Hos Arielas mamma bor två till hundar, söta, men har inte lämnat något större avtryck hos mig. Sen finns såklart valpens mamma häär. Ser ut som valp, fast vuxen. Grannen brevid har något gläffsigt också. Sen springer det runt ett dussin gatuhundar här och lite överallt.

Lotta, en vacker dag ska jag fotografera varenda hund jag ser. Men inte idag. Hoppas du blev nöjd. Du är också ganska snäll.