om att vara c. i Santiago.

Det är inte alla som fått sina händer doppade i svart färg och sedan varje finger uttryckt på en papperslapp. Men jag har det. Idag. Och det var mycket märkligt. För jag fick betala för det. Eller ja, alltså, jag ver på regristro civil och skulle skaffa id-kort. Och hon på andra sidan bordet vägrade prata engelska. Och jag vägrade prata spanska. Och vi stirrade surt på varandra.

Nä, men det var lite rörigt och jag blir alltid så jäkla nervös när jag pysslar med myndigheter. Spärrar upp ögonen, leker med mina nycklar, försöker se glad/avslappnad/naturlig ut och hoppas för allt i världen att de inte ska ha hittat min hashodling i källaren/ förfalskade sedlar under madrassen/ att min pappa är ökänd maffiaboss/ att jag snodde en plopp från kjorren i 7an/ whatever. Så jag glömmer att lyssna. Men det var liksom inga problem. Tills hon kräver mig på 70 kronor och skickar iväg mig till den suspekta damen på andra sidan rummet. Som i sin tur alltså doppar mina händer i färg och smetar ut alla mina fingar på en papperslapp.

Senare idag har jag också funderat lite på varför jag envisas med att se bakfull och tovig på vart eviga kort som myndigheter tar på mig. För tyvärr är det ju just dem som man tvingas visa upp i tid och otid. Och hur jävla party är det att försöka komma in på något fancy ställe om man först måste visa upp att man minsan ibland ser ut som theoneandonlytvmetrolog-pär i håret? Nej, inte kul alls kan jag tala om.

Och nej, jag tänker inte visa. Fast det är nästan så att jag vill visa bilden de tog hos polisen här. Den är svartvit och jag är så ljus att jag smälter perfekt in i den gråa väggen bakom. Ett par kisande små ögon bakom en spretig vit lugg är allt man ser. Och jag hörde att de skrattade åt mig.